Alla inlägg under januari 2011
”Lena är glad! Hon är utbildad behandlingsassistent och har fått jobb efter en tids arbetslöshet. Just nu arbetar hon ensam på natten på ett behandlingshem för ungdomar. Hon känner sig otrygg och osäker på sin egen roll, annars tycker hon om sitt arbete. Att få vara med och stödja och utveckla unga människor är något hon brinner för. Hon funderar dock på sin eget liv, hon arbetar ibland intensivt under längre perioder och är sedan ledig i några dagar. Hon har inte fast anställning och lönen är låg, cirka 17 000 kronor per månad, och det är fortfarande oklarheter kring övertidsersättningen. Hon vågar inte klaga och inte heller kräva någon introduktion, eftersom hon är rädd att förlora arbetet. Men värst är nog att vara helt ensam på natten.”
De allra flesta av SKTF:s medlemmar jobbar på arbetsplatser med bra och schysta villkor, men SKTF har också medlemmar på mindre arbetsplatser runtom i landet där lön, villkor och arbetsmiljö är minst sagt dåliga.
Det finns till exempel ett stort antal behandlingshem för både unga och vuxna personer. Gemensamt för dessa personer är att de allra flesta har haft svårigheter i livet och därför har behov av stöd, hjälp och behandling för att må bra. Vård på behandlingshem är dyrt och i stor utsträckning är det den offentliga sektorn som betalar vistelsen. De flesta behandlingshem är privata.
Det är en stor individuell satsning att komma in på ett behandlingshem. Därför är det av yttersta vikt att möta en professionell yrkeskår. SKTF har många medlemmar som arbetar inom verksamhetsområdet som är professionella och vill ta på sig ett stort egenansvar.
Det kommer många signaler om att medarbetare på behandlingshem har ovärdiga arbetsvillkor, med dålig arbetsmiljö och dessutom låga löner. Det borde vara självklart att kommuner i sin beställarfunktion inte skulle acceptera detta. Att investera offentliga medel på en person med beroendeproblem eller en ungdom som behöver stöd, är en nödvändig investering. Det omvända vore helt ovärdigt ett välfärdssamhälle, men det är också helt nödvändigt att kräva kvalitet och resultat. Bra verksamhet kräver schysta villkor för de som jobbar där.
Berättelsen om Torsångsbocken Käre som upptäckte kopparn i Falun, säger en hel del.
Nu har en studiecirkel som träffats i tio år lyckats skriva Torsångs historia i bokenKopparbergets modersocken - Torsångsbygden från istid till nutid. En oerhört ambiitiös ansats och redan i titeln en inriktning. Falu koppargruvas centrala roll i Sveriges utveckling har sitt ursprung i Torsång. Torsångsborna har och ska ha en gott självförtroende i detta.
Att en studiecirkel med femton deltagare kan producera en sammanhållen bok är en bedrift. Böcker som produceras av en grupp på det här viset brukar spreta oroväckande mycket. Det gör inte den här. Men så har man också en van bokförfattare och bokutgivare som cirkelledare och huvudförfattare, Björn Ericson.
Det är svårt att skriva lokalhistoria. Det kan bli näst intill introvert och intressant endast för de berörda. Det kan bli akademiskt och tråkigt. Det kan gå in i en så massa detaljer. Historia kan också bli glättig nostalgi utan minsta relation till varken tidutveckling, klasssamhälle eller fördjupad historiesyn.
Efter att själv både ha skrivit en bok om Borlänges historia och en hel del historiska artiklar, så vet jag att det svåraste är inte att ta fram den historiska kunskapen. Det svåraste är att beskriva den så att människor tycker det är intressant.
När man slår upp den här boken blir man ju bara svettig. Inte nog att man varit femton män och kvinnor och hållt på i tio år. Man har också blandat in professorer, historiker, arkeologer, släktforskare och diverse lärt folk.
Har man gått en sommarvandring runt i Torsågsbygden med en av studiecirkeldeltagarna, så vet man att det finns gedigen kunskap i gruppen bakom boken..
Det är också få historiska böcker som kan visa upp en så bred historisk kunskap som denna. Men allt är skrivet utifrån Torsång.
Även om huvudförfattaren Björn Ericson är en försynt man så är budskapet tydligt. Titta inte ned på Torsång. Här har vi historia i kvadrat. Falu Gruva och dess betydelse för hela Sveriges ekonomi kan slänga sig i väggen. Bocken som hittade kopparn i Falun kom från Torsång. Falun var bara en liten fäbod till Torsång en gång i tiden. Så kom inte och se ner på oss.
Boken tilhör inte de introverta exemplen som bara har ett intresse för de berörda. Tvärtom så är det så att man boken igenom sätter Torsång i förhållande till Sverige. Det är en bra lärobok i Sveriges historia, med Torsång som utgångspunkt. Med tanke på att andra historieböcker ofta har Stockholms slott och kungalängderna som utgångspunkt, så varför inte. Kanske en bra lärobok för elever vid högstadiet i Ornäs skola.
Det blir därmed en av de i ministrar räknat största regeringarna i Sveriges historia. I ljuset av att borgerliga partier kritiserat Socialdemokraterna när deras regering hade uppåt 23 ministrar är borgarnas ministerexpansion anmärkningsvärd.
Moderaterna kopplar greppet om alliansminoritetsregeringen. De inte bara får två nya ministrar och ökar andelen av ministerposterna från 50 procent till 54, utan tar över flera centrala departement och frågor.
Framför allt det viktiga finansdepartementet tas över helt av Moderaterna när KD-ministern Mats Odell lämnar och de finansmarknadsfrågor han haft går över till Peter Norman. Norman har förr arbetat ihop med departementets chef, Anders Borg.
Stefan Attefall, som är ny KD-märkt civilminister för även bostadsfrågor, hamnar på socialdepartementet. Det blir det enda departement med KD-statsråd, tre stycken.
Infrastrukturen handhades förut av C-ministern Åsa Torstensson. Nu tar en moderat, Catharina Elmsäter-Svärd, över. Detta område har visserligen ett tråkigt namn, men inom det ryms mångmiljardbelopp årligen i form av främst byggen av vägar och järnvägar.
Frågor rörande integration av invandrare behålls av en FP-minister, men en annan än Nyamko Sabuni som haft området de gångna åren. Ny minister är Erik Ullenhag, en FP-politiker med vänsterliberal framtoning i det högerliggande Folkpartiet. I och med att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen och teoretiskt skulle kunna utöva påtryckning via sin vågmästarställning i denna och andra frågor är denna post mer utsatt än tidigare. Även om uppgörelser över blockgränsen mellan minoritetsregeringen och De rödgröna görs hamnar ändå ministern, Ullenhag, nog mer i rampljuset då han måste försvara politiken på detta område mot det som sverigedemokrater kommer att påstå i ämnet.
Ullenhag blir statsråd på arbetsmarknadsdepartementet. Det får ny chef när Hillevi Engström (M) blir ny arbetsmarknadsminister. Att hon skulle ta över departementet efter Sven Otto Littorin (M), som avgick i somras, var väntat. Hon var redan Moderaternas (Alliansens) talesperson i dessa frågor.
Sabuni blir biträdande utbildningsminister och har även hand om jämställdhetsfrågorna. Hon ersätter därmed partikamraten Tobias Krantz, vad gäller utbildningsområdet. Krantz slutar som minister.
Ulf Kristersson (M) blev ny socialförsäkringsminister efter partikamraten Cristina Husmark Pehrsson.
Redan efter valet 2006 fanns det fog för att tala om alliansregeringen som moderatregeringen. Nu är det än mer så eftersom Moderaterna får fler ministrar och ensamma leder fler departement varv några är tunga med finansdepartementet i spetsen.
Att inte Reinfeldt förmådde sätta ned foten och ha samma antal ministrar, 22, och fördela dem mellan partierna visar på en svaghet i hans statsministerskap. Han borde ha fråntagit de små partierna minst en ministerpost. Som det är nu är en del ministerportföljer tunna, exempelvis den nyinrättade som IT- och regionminister som innehas av Anna-Karin Hatt.
Det har framställts som något nytt och modernt, i kontrast till partiet i övrigt som, underförstått, inte begriper det.
Det förbryllande är dock att dessa förvisso kompetenta S-företrädare inte gjort något annat än vad starka socialdemokratiska kommunalpolitiker gjort i alla tider. Något nytt och omvälvande i socialdemokratisk politik är det inte; det intressanta är snarast att dessa kommunalpolitiker, på tvärs mot dagens marknadstänk, liksom som förr använt politik för att påverka jobb och företagande.
Nu har jag upphört att vara förbryllad, för nu har jag fattat att den här bilden är ett inslag i den kampanj som finansierats av Svenskt Näringsliv och drivits av socialdemokrater anställda på PR-byrån Prime för att göra S ”mer tillväxtvänligt”.
Att lyfta fram de här s-kommunerna tjänar två syften: dels att visa att väljarna belönar tillväxtpolitik, dels att fästa bilden av att socialdemokratin i stort, till skillnad från sina kommunpolitiker, inte förstått det och behöver tänka om. Konspirationstänkande? Inte. När man tillbringat livet nära politikens maktcentra känner man igen ett kampanjupplägg när man får det mitt framför näsan. Alltihop följer skolboken, och känns för övrigt igen från de tider då det var grupper till vänster, som med dagens språkbruk arbetade undercover för att erövra socialdemokratin inifrån.
På den tiden brukade vi kalla det infiltration. Men vad är egentligen kampanjens syfte?
För socialdemokratin är ju inte tillväxtfientlig! Tillväxt och tillväxtpolitik behöver förvisso alltid diskuteras, men den diskussionen i partiet hade kommit ändå, den här kampanjen förutan. Det räcker utmärkt väl med de många opinionsmätningar som visar att väljarförtroendet är lågt i frågor kring jobb och ekonomi för att intensifiera debatten (som inte varit så frånvarande som kampanjen vill ge sken av).
Sett i det perspektivet hade Svenskt Näringsliv kunnat spara sina fyra miljoner till något annat. Dock, det är knappast en allmän tillväxtdebatt som är målet; målet är att påverka inriktningen av diskussionen. SN verkar oroa sig för en debatt inom partiets yngre generationer som närmar sig miljöpartiets. Jag skulle beskriva det som att många unga socialdemokrater främst vill problematisera själva tillväxtbegreppet, det vill säga sättet vi i dag skapar – och mäter – tillväxt. För tillväxt i dag skapar inte bara nya resurser, det förstör också resurser. Det handlar om naturresurser, klimat och miljön i allmänhet, men också om människor: förslitningen av arbetskraften, de allt hårdare kraven på de anställdas tid och de effekter det får för andra delar av livet.
Borg håller nämligen på att ge Sverige ekonomiska problem. Det kan låta konstigt, eftersom svensk ekonomi och statens finanser är starka. Men det är det som är problemet. För han borde göra något åt nackdelarna med ekonomins överhettning. En är de höga bostadspriserna beroende på bankers stora utlåning, men även sänkta skatter. Borg lutar sig dock tillbaka för annat ser ju bra ut.
Det är att den ekonomiska tillväxten i år blir 5,5 procent, statsfinanserna går ihop trots lägsta skattekvoten sedan 1975, arbetslösheten minskar även om den ännu är på rätt hög nivå och inflationstakten i november är 1,8 procent, under riksbankens mål om två procent.
Borg vill att andra, riksbanken och affärsbankerna, ska sköta den åtstramning som svensk ekonomi behöver. Problemet är att ingen av dem har intresse av det.
Riksbanken ska bara se till inflationsnivån. Den är låg, inom det spann på en till tre procent där den bör vara. Riksbanken ska utifrån det inte höja styrräntan. Och i december höjdes den ju med 0,25 procentenhet. Så riksbanken vill avvakta med nästa höjning.
Affärsbankerna har intresse av att öka sin utlåning och hävda sig i konkurrensen på utlåningsmarknaden. De har inga intressen av att minska sin utlåning. De vill ju ha fler kunder som lånar mer, inte färre som lånar mindre.
Ändå uttalade i går Bankföreningen en rekommendation om att bostadslån bör amorteras ned till högst 75 procent av marknadsvärdet på den bostadsrätt eller fastighet lånet gäller. Att följa rådet är dock frivilligt.
Och för några månader sedan höjdes kravet på kontantinsats vid bostadsköp från tio procent av köpesumman till 15 procent. Affärsbankerna tycker att dessa krav räcker.
Det är alltså hos Borg bollen ligger för att strama åt de delar av ekonomin som lett till en begynnande bostadsbubbla. Det Borg borde göra är att ta tillbaka de skattesänkningar hans regering genomfört: förmögenhetsskatten, inkomstskatten och delvis fastighetsskatten. Det skulle få tydlig effekt och pressa ned bostadspriserna. Men Borg vill inte det.
I går hade ekonomen Anders Åslund en artikel på DN-debatt. I den uppmanade han riksbanken att höja räntan mer och snabbare. Det kommer riksbanken, helt korrekt, inte att göra.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
||||||||
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
|||
10 |
11 |
12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
|||
17 |
18 |
19 | 20 |
21 |
22 |
23 |
|||
24 |
25 |
26 |
27 |
28 |
29 |
30 |
|||
31 |
|||||||||
|